Aria de Natal: pussee che fèsta, l’era n’atmosfera

0
1695
Aria de Natal
Aria de Natal

El Natal a Milan, ‘me l’era bèll!
Se sentiva in l’aria el sò profumm ,
el srotolavom-giò ‘me on remissèll,
pianin el se spandeva ‘me fa ‘l fumm.

Pussee che fèsta, l’era n’atmosfera
che la durava nò domà quèll dì,
la te scaldava el coeur ‘me ‘na brasera,
savria nò ‘me dill, ma l’era inscì!

Se gh’era poeu la nev col sò mantèll,
Milan l’era on presèppi illuminaa;
passava la calada, ma che bèll!
E te restavet lì come incantaa.

La stua semper pizza, là in canton,
mettevom sù la pèll d’on quai naranz
che l’impieniva l’aria tutt de bon,
e in l’altra banda, pròppi lì denanz,

lontan dal foeugh per minga vèss scaldaa,
mettevom l’alber con tutt’i sò nastritt
e ghe taccavom-sù infiocchettaa
biscòtt, naranz, i pòmm e i mandaritt.

I caramèi, numm je mangiavom prima,
ligavom-sù la carta colorada
ben imbottida e missa pròppi in scima
e fà sì, che fuss domà guardada.

Sòtt l’alber se metteven nò i bellee,
rivaven a Natal, semper de nòtt,
mettevom slargaa-giò on bèll tappee
perché ‘l Bambin rivava coi pee biòtt.

Se doeva studià la poesia
de declamà in pee su la cadrega,
de sòlit ona nenia ò litania,
che recitavom senza fà ‘na piega,

perchè a la fin, ‘me l’era de usanza,
finii el battiman, tutt’i parent
metteven man, quèst l’era la sostanza,
al sò bolgiòtt per fatt i compliment.

Mètt in pee ‘l presèppi l’era on’impresa
ghe voreva el sò temp e no fà dagn:
la tèppa la troavi dree la gésa
e la marògna, per trà-sù i montagn,

la dava ben la stua in abondanza;
dopravom on speggètt per fà el laghètt
e la stagnoeula l’era de usanza,
per fà corr in la tèppa on bèll fossètt.

Quanto frègg, quanti fioron sui veder
e per scaldamm i man e ‘l pettascioeu
la nòna la me dava acqua e zeder
mettuu in la tazza cont on pedrioeu

Gh’avevom pòcch ma ghe mancava nient,
gh’avevom san princippi e ideal,
incoeu manca nagòtt, mia cara gent,
ma sentom pù quèll’aria de Natal.